Ibland klagar jag på att det inte finns något att göra och att det känns som att tiden står still. Sen rätt som det är så tar tiden fart i galopp och bara försvinner. Man tvingas prioritera vad man vill göra för att få tiden att räcka till. Tänk vad skönt det var när man var en liten knodd. Man behövde inte planera saker och ting, utan blev bara påklädd en overall eller liknande och satte sig sedan lydigt i sin lilla barnstol i bilen. Man följde med dit bilen tog en och bekymrade sig oftast inte mer över det. Med åren går det bara snabbare och snabbare, ett bra exempel på detta är den här hösten/vintern. Jag som tyckte det var sommar nyss...

Ciao!