Visst är det en underlig känsla när man kommer på sig själv med att stå och prata om allt möjligt med en människa som man egentligen inte känner? Stå och berätta om sitt liv och få tillbaka ungefär samma information. Det är så konstigt när man upptäcker en människa på ett nytt sätt. När man inte längre bara ser personen som "en i skolan" till exempel.

Jag går sista terminen i nian och idag upplevde jag just detta med en person i klassen. När man pratar länge med någon sådär så inser man rätt snabbt hur många fina personligheter man har gått miste om bara på grund av alla uppdelningar det finns i en skola. På grund av alla fördomar. Det är så synd att dom flesta av oss påverkas så starkt av just fördomar. Det kan lika väl göra att man själv känner sig feltolkad. Man vet att dom som inte känner oss på riktigt kanske har en bild av oss som inte alltid stämmer överens med den bild som speglas först när dom har tagit del av våran personlighet på riktigt.

Så för att dra en vettig slutsats av detta då - När jag börjar på gymnasiet kommer jag verkligen försöka se förbi allt vad fördomar heter och inte bilda mig en uppfattning av en människa förns jag har fått ta del av det som finns bakom den där bilden och fått byta andra fraser än "hej", "vet du när den uppgiften ska vara klar?" osv. med personen i fråga.

Puss!