Jag har precis krypt ner i sängen, trött efter helgen. Jag hade tänkt slänga upp lite bilder, men det får bli imorgon istället faktiskt.

I fredags när vi precis skulle gå in på bion så fick jag ett sms av Josefin där hon frågade om hon fick blogga åt mig över helgen. Motvilligt gav jag henne lösenordet tillslut. Motvilligt för att man aldrig vet vad hon kan hitta på och vad hon kan ha för hemska bilder på lager. Så beredd på det värsta surfade jag in på bloggen idag när jag kom hem och jag kan ju inte säga att jag blev annat än glad när jag läste inlägget nedan. Hon är nog trots allt ganska, eller till och med väldigt snäll min kusin. Jag skulle kunna skriva en bok om minnen med dig, boken skulle också kunna handla om hur mycket du betyder för mig och hur du alltid gör mig varm om hjärtat. Men för att hålla det simpelt - Jag älskar dig.

Puss!

Vart kan man börja när man har levt ett 15 år långt liv tillsammans med någon.

De finns hur mycket som helst, men absolut inte för mycket och de kommer de aldrig finnas heller.

Du är som en syster för mig. Har aldrig funnits en tvekan om att du är den jag kan prata med allt om. Och de är verkligen allt. Inga tvivel.

De har varit många diskussioner oss emellan. Allt från kärnor till att våran restaurang gick på kurs.

Det är inte ens sommar än men jag har redan börjat sakna sjön. Hur ska vi klara oss en hel sommar utan albin?

Båtlivet är en historia för sig, din mamma halvsovandes och midsommar som vi aldrig får glömma.

Men de är inte långt kvar tills vi/jag ska skaffa lägenhet. Då får du komma och bo hos mig. Så skaffar vi ett hemligt ställe som vi kan spara pengar på så vi kan köpa våran egna båt. Och våran egna Ö.

Lova mig att inte flytta iväg utomlands eller något sånt. Eller jo de är okej om du har jätte mycket pengar så du kan betala mig att komma och hälsa på. Du vet att jag är dålig på att spara egna pengar..

Nej men först är de Bulgarien -10 som gäller och inget annat. Du och jag och solen i en hel vecka.

Det går inte att beskriva hur mycket du betyder för mig och de vet du. Du finns alltid där.

Till och med när man behöver hjälpa sina alkoholpåverkade föräldrar ner för trappan.

De går inte att säga upp kusinskap.

Jag vet att de är utslitet, men jag älskar dig, mest i världen.

Här är bilderna som jag pratade om, som jag inte hann lägga ut här på bloggen innan jag åkte till Gamleby. 
                                                                         .Allahjärtansdagcupcakes.











Jag är lite pysslig ibland.

Kyss!

Här hade jag tänkt lägga in bilder på dom söta cupcakes:en som jag bakade till denna dag, men jag insåg att jag inte hann det då allt som hör packning till tog lite längre tid än väntat. Så dom får helt enkelt dyka upp här sen när jag kommer hem igen. Jaha, vart ska jag då? Jo, imorgon ska jag sätta mig på en fullsatt buss till Gamleby. Aha, vill jag det då? Nej, men jag är väl så illa tvungen.
Datorn är i alla fall fulladdad med filmer, i resväskan ligger bara bekväma kläder och i väskan ligger en stor godispåse, så det kan nog bli en ganska skön vecka med tjejerna ändå. Kameran följer med och sen hörs vi när jag kommer hem, men sms uppskattas där i den lilla ödestaden.

Kram!

Jag är redan vaken och kan inte påstå att jag är speciellt trött heller. Jag vaknade av telefonen, vilken mamma använde för att meddela att vi åker iväg till Norpan vid halv elva. Har ni vaknat av att telefonen ligger och ringer på nattduksbordet någon gång? Det har jag gjort flera gånger och varje gång blir jag lika förvirrad. Jag börjar drömma en massa konstigt om vad det är som låter och när jag tillslut kopplar att det är telefonen som ringer så är jag helt borta när jag väl svarar.

Jaja, nu doftar det frukost. Bäst att jag går ut och gör pappa sällskap.

Puss!

Idag när solen kikade fram ur dimman blev jag glad. Eller nej, helt ärligt så var det inte förns jag travade hem från skolan som jag la märke till det på riktigt.

Jag gick där med huvudet fullt av en det ena, en det andra och så fick jag syn på ett ställe där solen skickade några strimmor ljus mellan två hus. Det var just ett sådant tillfälle som man önskar att man hade kameran hängandes runt halsen. Det hade jag inte. Så jag gick vidare och var glad ändå, för vem blir inte det när solen skiner och himlen är blå? Konstigt det där, vad några solstrålar kan göra med humöret. Härligt.

Bamsekram!

Idag var vi på stans äckliga badhus igen med skolan och denna gång skulle vi livrädda varandra. Hade det varit på riktigt kan jag säga att jag och Linnea hade varit döda vid det här laget. Det gick nämnligen lite mindre bra för oss.

Men innan vi gick till badet hann vi med en musikföreläsning i skolan. Den får väl stå för det bra jag har fått ut av denna trötta måndag. På musikföreläsningen iallafall spelade våran musiklärare upp dom här videosarna för oss.

Kyss!

Slänger upp en bild lite sådär i brist på annat att dela med mig av.

Puss!

Jag tycker inte alls om badhus längre. När jag var liten blev jag helt lyrisk så fort jag fick se ett badhus och det var ganska ofta kan jag säga. Pappa och jag har nämligen besökt en hel del badhus runt om i landet, ja runt om i världen till och med. Då kunde jag ligga i vattnet i flera timmar, nu var en timme mer än tillräckligt. Man får skrumpna fingrar och efteråt får jag ont i huvudet och mår illa av vattnet som skvalpar runt i öronen.

Man ska väl dock vara glad för att det inte ser ut såhär på hjortensbergsbadet.